Hur kan jag använda tysta pauser när jag talar?

Stephen King beskriver stycket som skrivandets grundläggande enhet – platsen där sammanhanget börjar och orden får möjlighet att bli mer än bara ord. Och det är precis så den tysta pausen fungerar från scen.

Pauser är en naturlig del av vår kommunikation, både i tal och skrift. Precis som skriftens punkter, kommatering, tankstreck, kolon och semikolon bidrar till textens rytm finns olika typer av pauser i tal. De fungerar på olika sätt och har olika syfte och effekt.

Du gör klokt i att träna på att utveckla dem, låta dem finnas och öva om du har en tendens – som så många har – att fylla pauser med diverse läten eller har svårt att stanna i tystnad. Jag vill ge dem några talande namn.

Tankepaus

Tankepausen är den paus där du letar efter en bra formulering eller försöker minnas nästa sak du vill säga. Traditionellt brukar den gå till så att talaren vänder blicken mot projektorduken eller den svarta tv:n på väggen utan meningsfullt syfte, fyller tystnaden med ett utdraget ”eeehhhhhh”, hittar ordet och vänder tillbaka till publiken.

Det är inte att rekommendera.

I de bästa av världar vänder du inte blicken mot tavlan. Att i stället titta ner på fötterna hjälper inte heller särskilt mycket. En naturlig tankepaus kan uppstå när vi tittar snett uppåt, höger eller vänster. När vi klarar av att göra det på scen utan att fylla tystnaden med något annat än våra tankar, kan pausen få en mycket bättre effekt.

Genom att titta upp i stället för ner i golvet ligger vi kvar mer i kontakten med publiken. Vi blir transparenta i vår process. Vi försöker ärligt finna de bästa orden för att beskriva vad vi vill säga och låter publiken följa oss i det. Det kan ha en mycket positiv effekt på tilliten.

Vill du ta tankepausen ett steg längre kan du till och med ligga kvar med ögonkontakten hos någon i publiken medan du försöker finna orden. Det kräver trygghet, eftersom du på sätt och vis visar sårbarheten i att inte veta exakt vad du vill säga. Men effekten blir ofta att transparensen skapar mer tillit. Det är enklast att prova när någon har ställt en specifik fråga till dig.

Emfaspaus

Emfaspausen använder jag när jag vill understryka det sista jag sagt. Pausen föregås av att jag på något sätt lagt emfas på orden, genom att höja eller sänka volymen, eller genom att öka eller minska tempot. För att förstärka vikten av den sista meningen eller det sista ordet låter jag sedan en paus uppstå.

Det som kommer efter emfaspausen hänger ofta ihop med det sista jag sagt. Pausen låter mig fortsätta och fördjupa utan att rusa förbi.

Reflektionspaus

Reflektionspausen kommer efter retoriska eller konkreta frågor, eller efter något du vill att målgruppen ska få smälta ett par sekunder innan du fortsätter.

Ställ frågan. Låt den vara. Lita på att människor tänker även när ingen svarar högt.

Övergångspaus

Övergångspausen är, precis som det låter, en paus innan du går in i en ny del av talet eller ett nytt kapitel i presentationen. Om du lär dig den retoriska strukturens olika delar finner du också naturliga platser där den behövs: när inledningen övergår i presentationen av dig, eller när presentationen övergår i bakgrunden.

Det är de bästa tillfällena att, om det behövs, kliva tillbaka, kika på anteckningarna och ta en klunk vatten.

Ett litet trick om du märker att du behöver tid att återhämta dig är att ta i lite mer i slutet på din sista mening eller ställa en fråga. På så sätt köper du dig tid för en paus utan att be om ursäkt för den.

Som sagt, den tysta pausen är platsen där sammanhanget börjar och orden får möjlighet att bli mer än bara ord. Använd den.